Då jag jobbar i huvudsak som kursdragare så blir det ibland perioder med lite mindre jobb och mera tid. Väljer att se de perioderna som en möjlighet att förkovra mig i nått. Ibland har det varit praktiska saker, pyssel och renoverande. Ibland mera teoretiska saker, som nu. Har totalt snöat in mig på jord och mikroorganismer i jorden och deras roll i trädgården. Nu begränsas ju mina privata små studier till googlingar på nätet och tittande av Youtube-klipp så det är på inget vetenskapliga korrekt. Men det är ändå intressant att lära sig nya saker.
Experiment med djupgrävning 2015. Måttligt bra idé på gammal sjöbotten.
Det praktiska resultatet av årets nörderi tror jag kommer att bli att jag tänker inte gräva mina odlingsbäddar och -lådor mer så som jag gjort tidigare. För jag vill inte störa de mikroorganismer som matar min grönsaker och bygger min jord. Jord är inte ett smutsigt odlingssubstrat, utan en levande organism, ett eget mycket komplext ekosystem. ” En fingerborg med kompostjord kan därför rymma flermikroorganismer än det finns människor på vår jord” (länk). Då jag tillsätter kompostmaterial till min jord så matar jag dessa organismer som då börjar bygga upp min jord. Matar jag dem inte kommer humuslagret i min trädgård år för år att minska, och jorden kommer att bli allt mera torr och kompakt. Och trots att jag tillför konstgödsel kommer mina grönsaker att lida av näringsbrist och lättare angripas av sjukdomar och ohyra, smaka sämre och kommer att innehålla mindre näring de kan ge vidare till mig. Fräser, plogar eller ens gräver jag min jord och sedan låter jorden ligga oskyddad så frigör jag från jorden den koldioxid som annars ligger bunden i den. Jag slår sönder mikroorganismernas levnadsstruktur och förstör jordens aggregat. Bakterier (med örtartade växter) och svampar (med träd) samarbetar med växterna genom att växterna via klorofyllet skapar stärkelse som de ger i utbyte mot mineraler som bakterier och svampar utvinner från jorden.
Mikroorganismer och markdjur ger ifrån sig slem som klumpar ihop jordpartiklarna till aggregat, en process som lättare händer i lerjord, man också i mullrik sandjord. I aggregatklumparna bildas små hålrum där vatten lagras. Och mellan aggregaten blir det luft. Det gör att jorden blir luftig och fin och lätt för rötterna att tränga ner i. Och en växt med stora rötter, kan ta upp mycket näring och ge en stor skörd.
Är jorden ostörd blir de gångar som maskar, rötter och annat grävt kvar, vilket gör att vatten har lättare att tränga ner i marken. Jorden och näringen spolas inte bort för att övergöda diken och sjöar, utan regnet vattnar istället mina växter, så jag behöver vattna mindre. Om jag ytterligare täcker jordytan med kompost eller växtmaterial, så avdunstar inte heller så stor del av fukten. Och samtidigt matar jag mina små husdjur i jorden.
Många mikroorganismer är små och har svårt att flytta sig långa sträckor. Så om de en gång försvunnit från en plats kan de ha svårt att av sig själva hitta dit igen. Svampar kanske har det lite lättare, genom att många kan bilda kilometer långa rotnätverk i gynnsamma förhållanden eller spridas med sporer. Men för att återberika en jord med mikroorganismer så dyker de i dag upp allt fler metoder. Även om alla inte är så nya egentligen.
Bokashi är kanske den mest omtalade här just nu, där man via den registrerade produkten EM (effektiva mikroorganismer) fermenterar kompostavfall och därigenom tillför odlingsjorden nya mikroorganismer. Metoden utvecklades Dr. Teuro Higa på 1980-talet i Japan. EM består i dag av Lactobacillus plantarum (mjölksyrebakterie), Lactobacillus Caseï (mjölksyrebakterie), Saccharomices Cerevisiae (vanlig jäst) Rhodopseudomonas paulistrus (purpurbakterie), Rhodospirillim rubrum (purpurbakterie).
I vilken grad Dr. Teuro Higa var inspirerad av koreanen Cho Han Kyu vet jag inte. Eller handlar det om att båda kom från en liknande kulturell sfär där olika fermenterade bakteriekulturer redan tidigare använts i jordbruket?. Det skulle var väldigt intressant att få veta. Cho Han Kyu studerade på 1960-talet i Japan och började redan då utveckla metoderna bakom det som idag kallas Korean Natural Farming och IMO (indigenous microorganisms). Metoden utgår från att man tar till vara olika bakteriekulturer från den naturliga omgivningen och på olika sätt implementerar dem i jordbruket. Det finns många olika sorters fermenterade produkter, men för att göra det centrala IMO-blandningen så sätter man i korthet kokt ris, eller annan stärkelserik produkt, i en låda i en naturlig miljö rik på mikroorganismer. I Asien är det ofta bland naturligt växande bambu, då bambu utsöndrar rikligt med socker i jorden som befrämjar en rik anhopning av bakterier kring växten. Platsen ska vara en sedan länge ostörd biotyp med ett naturligt djupt humuslager, vilket visar på en stor ansamling och bred av olika sorters mikroorganismer. Efter ca en vecka har platsens mikroorganismer börjat växa på riset. Riset blandar man sedan med socker och på så vis konserveras organismerna för att senare kunna tillföras till kompost eller direkt i odlingsjorden.
Jag skulle gärna testa att göra IMO men mitt problem är att här runt om hitta en orörd plats i naturen med ett naturligt djupt humuslager. Vår barrskog tvivlar jag på att är rätt. Ett naturligt djupt humuslager i vår klimatzon misstänker jag skulle vara en äng, men för att en äng ska förbi en äng krävs betesdjur som också befrämjar gräsets tillväxt. Gräs som för övrigt också på samma vis som bambu utsöndrar stor mängd stärkelse i marken som befrämjar mikroorganismer. Men att hitta en betesmark som fungerat så i en 50 år här är inte lätt. Bara för att vi här i Norden har stora skogsmarker så betyder det inte att naturen är orörd och vi inte har ett problem med ett krympande humuslager.
Jag undrar om det inte en gång i tiden för länge sedan också här fanns stora flockar av vilda betesdjur och höll ytorna öppna och skapade naturliga gräsmarker. Genom stora djur som mammutar, flockar med gräsätare och regelbundna skogsbränder i genomsnitt vart åttionde år hölls sly borta, artrikedomen breddades, koldioxid bands i ett tjockt humuslager också här. Men det är en spekulation.
Men då läste om alla dess brygder och blandningar från Asien så slog mig likheten med de 8 preparat man använder inom biodynamisk odling som utvecklas av Rudolf Steiner på 1940-talet. Där komposterar man olika växter i kohorn och andra djurdelar under lång tid, och sedan använder man preparaten i mycket små mängder i gödseln i jordbruket. Man har konstaterat att de har effekt på jorden, men hur har man inte kunnat bevisa. Men det är också först senaste åren som man börjat förstå mikroorganismernas funktion i odlingsjorden och långt från allt vet man ännu.
Nu har jag inga stora jordytor att jobba med. Men kan jag föda de mikroorganismer som jag har i mitt grönsaksland på totalt 200 kvadrat, med en effektiv odlingsyta på ca 100 kvadrat, så jag därifrån får en maximal skörd, så borde jag faktiskt från den lilla ytan få nästan alla grönsaker vi behöver under hela året. Åtminstone i teorin borde det vara möjligt. Så därför tänker jag inte gräva mitt odlingsland i år. Jag tänker odla jorden, så räknar jag med att det andra kommer på köpte.
Blandade länkar för den som är intresserad:
Wikipedia om Korean Natural Farm, artikel.
Hur man gör eget IMO, video.
Om biodynamisk odling, artikel.
Permakuturodlaren Richard Perkins om hur han bygger jord, video.
”No dig”-odling med Charles Dowding, video
Om Sergey Zimov´s arbete och om mammutar i Sibirien, video.
Om mykorrihizasvamp i trädgården, artikel.
Trädgårdsprojekt 